torsdag 6 januari 2011

London, dag två








Utsikten från vårt fönster.
Vänligen notera dom två Tonic Waterflaskorna från Sainsburys. Och kondensen på rutan.














De två vännerna käkade frukost på Café Mortimer på Mortimer Street runt hörnan från lägenheten på Nassau Street.



Bergman tog toast and eggs och Borén tog skink- och ost-toast.


Till detta dracks kaffe. Svart.
Ingen av dom tjafsar med mjölk, men Borén pillar i socker när han kommer åt.
Vilket är alltid.





Efter frukost vandrade vi ut på Oxford Street.
Eftersom vi redan hade fixat biljetter till Priscilla dagen innan, så behövde vi inte ta oss ner till Leicester Square.
Vi hade bestämt oss för att detta skulle bli den stora varuhusdagen.


Behövs det ens sägas att det regnade?
Det är London: det regnar. Och ingen hade ett paraply.

Vi dundrade in på Marks & Spencer, på jakt efter paraplyer, men vi dundrade snart ut igen.

Marks & Spencer var inte riktigt i vår smak.
In på Muji.



Definitivt i vår smak.
Men inte i vår plånbok.
Ut igen.


Slutligen hukade vi in i Carpisa, och kom lite senare uttrippande med varsitt paraflax.








Nu kändes allt lite bättre, och vi började kunna se oss om och njuta av dagen.
Disney Store pockade på ett besök.



Det här var runt premiären av Tangled, så det var en himla massa dockor med långt hår.
Borén kollade omkring efter presenter till sina syskonbarn, men vi beslöt oss för att komma tillbaka lite senare. (Vi har fortfarande inte varit där.)

Sen bar det av till Selfridges och herr-rean en våning upp.





Borén kollade in några tröjor.
Bergman kollade in några kalsonger.

Vi kom fram till att trots att det är väldig rea på allt så är allt ändå väldigt dyrt.


Och dessutom fanns inga reakalsonger i Bergmans storlek.

Men skam den som ger sej.
Vi började promenera nedför New Bond Street, en gata som nästan bara har dyra designaffärer.











Och slutligen kom vi fram till Burlington Gardens - som inte är en trädgård eller park eller nåt, utan en gata, och på den gatan ligger Burlington Arcade.


Burlington Arcade, och Picadilly Arcade  är två jättesmysiga arkader, med små exklusiva butiker.




Och inte långt därifrån ligger en av världens mest underbara affärer: Fortnum & Mason.


Vi råkade bara ramla på Fortnum & Mason.

Vi var nämligen så hungriga att vi bara virrade omkring på gator och torg, när vi plötsligt fick syn på några fantastiska skylfönster.

Dom var som konstverk i sej.




En tavla av Venedig i 3D.



Ett stilleben av hygienartiklar för herrar.
Vad var det här för ett ställe?



Det är svårt att tala om Fortnum & Mason utan att låta som om dom har sponsrat oss. Och tro oss: om dom hade erbjudig sej hade vi inte tackat nej. Om Fortnum & Mason är ett Varuhus så är NK ett Seven-elven.

Vi gick in, nosade försiktigt omkring och insåg att vi behövde mat innan vi tog oss an denna mastodont. Vi övervägde att ta en fika på en av caféerna som finns därinne, men vi vågade helt enkelt inne.
Så vi gick några meter bort på Picadilly och smet in på Cilantro.


Cilantro är en Egyptisk café-kedja som startade 1999. 
Detta hade vi ingen aning om när vi satt där. 
Det fanns inget egyptiskt över stället.

Men det var väldigt trevligt ändå.


Borén tog sej en ceasarsallad, en svart kaffe (med socker, givetvis) och en fanta.
Bergman lyxade till det med en cola - för koffeinet - en vanlig kaffe, bryggd på Gueatemala-kaffe med grädde och nutella i botten, och en club sandwich med... äggsallad, tror han.
Han minns inte.

Mätta och nyfikna gick de tillbaka till Fortnum & Mason.













Fortnum & Mason





Det hade blivt mörkt medans vi var inne på Fortnum & Mason.
Det var kanske inte så konstigt. Dels var det den tiden på dygnet, och dels hade vi varit därinne ett bra tag.








Så vad köpte vi?

Först tänkte vi köpa kakburkar.
Dom hade den där härlga Fortnum & Mason-turkosa färgen och var i plåt. Och på rea, eftersom det var jul-kakor, och detta var ju precis efter jul.

Men så upptäckte vi dom runda kaffeburkarna.
Vi lyckades dessutom hitta presenförpackningar där det var två burkar kaffe i en liten låda. Och det var precis två förpackningar kvar.
En till Borén och en till Bergman.
Lyckan var total!





Buckingham Palace fick sig ett besök.








Drottningmodern - som spelas av Helena Bonham Carter i filmen King's Speach, har ett eget litet monument nere vid The Mall.
Vi hade mycket kul där.


Bergman gnuggade näsa,
















Och Borén kliade hennes hund.



Mittporten på Admiralty Arch öppnas endast när Drottningen är ute och kör. Vi hoppades att hon skulle tagit sig en svängom när vi var där. men vi väntade förgäves.






Klockan klämtade och det var hög tid att ta oss upp mot Palace Theatre och Pricsilla.


På Shaftesbury Avenue bekvämt nära teatern låg Café Milan.



Vi var väl inte sådär väldigt hungriga, men vi insåg att vi nog måste få i oss någonting innan vi gick och satte oss i salongen, så det blev någonslags hamburgare för Borén och någonslags inrullad macka med dippsås för Bergman.
Inget att rekommendera, direkt, men kaffet var gott.



Vi hade säkert kunna njuta mer av maten om vi inte varit så stressade.
Vi hade typ bara en kvart på oss tills föreställningen började, så det var bara att slänga i sej maten och rusa.
Pärlor för svin skulle någon kanske säga.

Sen var det rakt över gatan och in på Palace Theatre och dags för Priscilla!






Priscilla - Queen of the Desert



Vi hade fått superplatser: på första balkong, till höger, andra bänkraden.
Vi såg ALLT! Det verkade finnas några riktiga superfans i salongen, och det kändes som om det borde infinna sej någon slags extatisk känsla, men vi var nog inte helt förförda.























Bergman som gillar att köpa musikal-merchandise köpte en nyckering.



Och både Borén och Bergman köpte varsin West End Bares 2011-väggkalender.




.............................................



Hur väl känner du till Freddy Eynsford-Hill?

Ganska väl?
Inte alls?

Men du känner väl i alla fall till sången han brukade sjunga?
Den enda sången han brukade sjunga?
"On the Streets where you live"?

I alla fall, det var den här gatan han sjöng om:  Wimpole Street.
Och vem sjöng han om?

Eliza Doolittle, just det.
My fair lady!

Så vi tog en liten nattpromenad upp till Regent's Park och spelade in en liten musikvideo.


Så här ser originalet ut.






Och så här ser det ut när man släpper Borén lös vid ett musikallandmärke!





Och så här ser Bergman ut när han står och leker Freddy Eynsford-Hill.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar