Det började egentligen med att vi skulle beställa en resa till Göteborg och se
Sunset Boulevard med Gunilla Backman och Staffan Berg.
(Tryck här för att läsa om den resan.)
Men medans vi satt och Skype-ade om saken så kom av någon anledning frågan om London upp, och vips hade Borén beställt och betalat två biljetter med Ryan Air (2.145 Sek. tur och retur för två personer), bokat hotell och köpt bussbiljetter till Skavsta Flygplats
Andra gången vi försökte boka en biljett till Göteborg hamnade vi i Norrköping och Chicago.
(Tryck här för att läsa hur den resan gick.)
Tredje gången var det nära att vi hamnade i Venedig, men vi blev plötsligt rädda att Sunset skulle lägga ner.
Så tidigt en morgon - och vänligen notera att i dom här herrarnas liv är allt innan tio tidigt, och allt innan sju omänskligt - kl. 09.30, tog Borén och Bergman Skavstabussen från Stockholms bussterminal.Flyg med Ryan Air från Skavsta är väldigt billigt, men det är inte vidare billigt att ta sej till Skavsta med buss. (Tur och retur 476 sek för två personer).
Det utbröt lite dramatik på bussen när Borén plötsligt fick för sej att han kanske glömt sitt pass hemma. Eftersom han lagt sitt handbagage bland resväskorna i trunken under bussen, så fick vi snällt vänta med att kontrollera detta tills vi kom fram till flygplatsen.
Borén somnade av nervositet och Bergman satt och funderade på en Plan B: skulle Borén hinna ta en buss till Stockholm, åka hem till lägenheten, hitta passet, ta sej till Centralstationen, bussa till Skavsta - allt innan flyget gick?
Eller skulle det bli några ensamma dagar för Bergman i London?
Eller skulle de strunta i alltihop?
Lyckligtvis visade det sej att passet var med. Och vi checkade gladeligen in.
Skavsta
Handbagaget får - när man flyger med Ryan Air - väga 10 kilo, och resväskan - som man betalar extra för - får väga 15 kilo.
Man får absolut inte ha mer än ETT handbagage.
Borén och Bergman blev vittne till hur en kvinna tvingades klämma ner sin handväska i sitt handbagage. Vi väntade inte på att se om hon skulle lyckas.
Dessutom måste handbagaget få plats i en liten bur som är exakt lika liten som platsen där handbagaget ska få plats över deras huvud på planet.
Ryan Air brukar skryta med att dom aldrig är försenade så man får anta att det var lite speciellt att just det planet Borén och Bergman skulle med var en kvart försenat. Det gjorde oss ingenting.
Vi roade oss med att fika, men undvek tax-free'n, eftersom vi planerade att ruinera oss på vägen hem istället.
Man får inga platser tilldelade på Ryan Air, men turligt nog hamnade vi bredvid varandra.
Stansted Airport
När man flyger med Ryan Air till London så landar man på Stansted Airport.
För att ta sej vidare in till London kan man åka något som heter Stansted Express, ett slags pendeltåg.
Var noga med att kolla upp hur tåget stannar, för det finns olika tåg, och en del verkar stanna på varje liten håla på vägen.
Det säljs Stansted Expressbiljetter på flyget, och det kan vara smart att köpa tur- och returbiljetter där, för tydligen blir det billigare än att köpa biljetter på flygplatsen.
På Stansted fanns det en liten taxfree innan man gick igenom tullen, så Bergman köpte sej en flaska gin.
Bergman gillar gin.
Borén dricker det mesta.
Ingen av oss åkte fast för knarksmuggling eller illegal invandring, och väl ute i friheten på flygplatsen köpte sej Bergman en riktig Time Out, och Borén fick ett oroande sms...
Borén och Bergman hade bokat via Soho Guest
House, där man får ett rum i en lägenhet i Soho.
Ett billigt och varmt rekommenderat sätt att bo.
Ett billigt och varmt rekommenderat sätt att bo.
Borén och Bergman är dessutom inte bortskämda.
Om bara stället har internet är dom nöjda.
Sms-et som Borén fick var från Jonathan, deras kontakt på Soho Guest House.
Tydligen hade huset där de skulle bo fått något slags fel på värmen, eller elen, eller vad det nu var, och de skulle tyvärr bli tvungna att bo i en annan lägenhet.
Borén kollade i guideboken och det verkade inte speciellt långt från bort, så vi sa ja. Vi fick order av Jonathan att ta oss till Oxford Street tunnelbana, och sen promenera till Nassau Street, där Jonathan skulle möta upp.
London
Borén och Bergman tog Stanstead Express till Liverpool Station, där de käkade varsin lök- och ostpirog.
Sen gick de ner i tunnelbanan och köpte varsitt Oyster Card.
Det är ett kort där man betalar in en viss summa och sen får man åka för den summan.
Det är alltså inte som ett månadskort, eller veckokort, utan vid varje resa dras det pengar från ditt kort.
Den enda rabatten du får är att det är lite billigare än att betala cash för varje resa, och åker du över en viss summa under en dag så åker man gratis.
Dessutom betalar man för själva kortet. Visserligen får man tillbaka pengarna man lagt ut för kortet om man lämnar tillbaka kortet, men då gäller det att man inte har en massa pengar kvar på kortet, för då förlorar man dom.
Rörigt?
You bet!
Väl framme vid Nassau Street upptäckte Bergman att de hade en Sainsburys (som vårt Ica ungefär) nästan rakt över gatan, så medans Borén stod och väntade på Jonathan, pep Bergman iväg och köpte en stor Fanta och två stora Tonic Water.
 |
| Hotellet |
Jonathan kom, som ett blont litet fjolligt yrväder, (Borén kallade honom twink, medans Bergman tyckte han var för gammal för såna ovationer.) och hasplade ur sig en massa instruktioner och försvann.
Det enda minnesvärda var att vi skulle låta nyckeln sitta kvar i låset på dörren till vårt rum när vi reste.
Det var inte förrän efteråt som Bergman kom ihåg att de inte fått någon kod till internetet, och Boréns SMS till Jonathan förblev obesvarat.
Detta krävde varsin gin!
Vi packade upp, stuvade undan resväskorna, och sen gav vi oss ut på stan, på jakt efter faror, på jakt efter spänning, på jakt efter vad snusk staden månde erbjuda.
Nej. Inte riktigt.
Vi var på jakt efter en kaffe.På Wardauer Street hittade vi en Starbucks.
London är en teaterstad.
I alla fall för oss. Och för dom flesta vi känner.
Vi känner inte många som åker till London utan att se en föreställning. Och det är faktiskt ganska lätt att få tag på biljetter.
Om man vill vara hundra procent säker på att få biljetter ska man givetvis beställa redan innan man åker.
Men det gäller bara vissa, superheta föreställningar.
Vi hade till exempel blivit rekommenderade att gå och se War Horse vilket visade sig vara en omöjlighet.
Vi gick till och med till teatern och frågade om det fanns biljetter och då berättade dom att man kunde pröva att ställa sej utanför teatern precis innan föreställningen börjar - med kontanter - och kolla om det var nån som hade några returer.
Vi valder att inte chansa.
Det fanns annat att se.
Så vad gör man då om man plötslig befinner sej i London utan teaterbiljetter?
1. Man kan gå till någon av dom små kioskliknande affärerna runt Leicester Square, men enligt Bergman brukar de inte ha så bra platser, och de brukar vara ganska dyra.
2. Man kan gå till teatrarna och fråga.
3. Man kan gå till TKTS på Leicester Square. Detta rekommenderas.
Här finns ett stort utbud, och man kan få upp till 50% rabatt.
Dessutom är personalen där väldigt hjälpsam.
Så vi hade liksom siktet inställt på TKTS när vi vandrade ner mot Soho.
Tack vare internet hade vi en ganska klar uppfattning av vad vi ville se, så vi slapp stå där och vela, utan köpte biljetter till nästa dags föreställning av Priscilla - Queen of the Desert.
Man skulle kanske inte kunna kalla oss Jet-laggade, men vi var ganska trötta. (Vi hade ju ändå rest ända från Sverige) Så vi bestämde att vi inte skulle se någon föreställning den kvällen, utan beslutade att vi skulle dra runt på stan istället.
Med biljetterna färska i fickorna på våra lite onödigt varma ytterkläder - det hade varit riktigt kallt i Stockholm, och här var det nästan vår - så drog vi oss ner mot Charing Cross.
...............................
London är en teaterstad.
I alla fall för oss. Och för dom flesta vi känner.
Vi känner inte många som åker till London utan att se en föreställning. Och det är faktiskt ganska lätt att få tag på biljetter.
Om man vill vara hundra procent säker på att få biljetter ska man givetvis beställa redan innan man åker.
Men det gäller bara vissa, superheta föreställningar.
Vi hade till exempel blivit rekommenderade att gå och se War Horse vilket visade sig vara en omöjlighet.
Vi gick till och med till teatern och frågade om det fanns biljetter och då berättade dom att man kunde pröva att ställa sej utanför teatern precis innan föreställningen börjar - med kontanter - och kolla om det var nån som hade några returer.
Vi valder att inte chansa.
Det fanns annat att se.
Så vad gör man då om man plötslig befinner sej i London utan teaterbiljetter?
1. Man kan gå till någon av dom små kioskliknande affärerna runt Leicester Square, men enligt Bergman brukar de inte ha så bra platser, och de brukar vara ganska dyra.
2. Man kan gå till teatrarna och fråga.
3. Man kan gå till TKTS på Leicester Square. Detta rekommenderas.
Här finns ett stort utbud, och man kan få upp till 50% rabatt.
Dessutom är personalen där väldigt hjälpsam.
Så vi hade liksom siktet inställt på TKTS när vi vandrade ner mot Soho.
Tack vare internet hade vi en ganska klar uppfattning av vad vi ville se, så vi slapp stå där och vela, utan köpte biljetter till nästa dags föreställning av Priscilla - Queen of the Desert.
Man skulle kanske inte kunna kalla oss Jet-laggade, men vi var ganska trötta. (Vi hade ju ändå rest ända från Sverige) Så vi bestämde att vi inte skulle se någon föreställning den kvällen, utan beslutade att vi skulle dra runt på stan istället.
Med biljetterna färska i fickorna på våra lite onödigt varma ytterkläder - det hade varit riktigt kallt i Stockholm, och här var det nästan vår - så drog vi oss ner mot Charing Cross.
Det kommer mera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar