Man borde vakna varje dag och tacka gudarna att man inte är taxichaufför i London. Stan är ett helsike att hitta i.
Det är nämligen väldigt vanligt att samma gata helt plötsligt byter namn, och eftersom London består av en helsikes massa smågator, så måste man ha väldigt detaljerade kartor för att alla gatunamn ska stå med. När dom sen är så detaljerade är det väldigt svårt att få någon som helst slags överblick över stan.
Det är nämligen väldigt vanligt att samma gata helt plötsligt byter namn, och eftersom London består av en helsikes massa smågator, så måste man ha väldigt detaljerade kartor för att alla gatunamn ska stå med. När dom sen är så detaljerade är det väldigt svårt att få någon som helst slags överblick över stan.
Vi började dagen med att käka frukost på Bon Appetit Café, inte långt från lägenheten.
Det var ett litet café på Mortimer Street, men nu hette gatan plötsligt Goodge Street.
Frukost är inte vidare dyrt i London. Kanske för att det verkar som att väldigt mycket folk käkar ute.
Borén tog en ost-och skinktoast och Bergman tog en äggtoast.
Det mest minnesvärda var salt- och pepparkaren som stod på borden och var formade som små gubbar som kramade varandra.
TKTS på Leicester Square
Den här dagen hade vi bestämt att vi skulle göra Covent Garden & The Strand, ett område öster om Soho.
Men först gjorde vi ett besök på TKTS på Leicester Square och köpte biljetter till matinén av musikalen Billy Elliot nästa dag.
Vi hade tänkt att vi skulle gå och se War Horse på kvällen, men det visade sej att man inte kunde köpa biljetter till den produktionen på TKTS.
Den trevlige mannen i luckan visade oss på en karta hur vi skulle hitta till Drury Lane och National Theatre där War Horse spelas.
Dress Circle
På väg mot National Theatre gick vi på en gata som började som Saint Martin's Lane, för att sen bli Upper Saint Martin's Lane och slutligen helt byta namn till Monmouth Streeet.
Där stötte vi plötsligt på Dress Circle.
Där stötte vi plötsligt på Dress Circle.
Den här butiken är ett måste för Musikal- och Teaternördar.
Den är inte speciellt stor, men här finns en himla massa DVD-er, CD-skivor, böcker, affischer och en massa merchandise.
Allt med den gemensamma nämnaren TEATER.
Allt med den gemensamma nämnaren TEATER.
Borén köpte musikalversionen av A Christmans Carol med Kelsey Grammer på DVD.
Neal's Yard
Det är ganska svårt att hitta in på Neal's Yard, och vi hittade det nog mer av en ren slump än för att vi verkligen letade.
Neal's Yard är en innergård, inte långt från Seven Dials och vi bara ramla in för att vi såg något som var målat i glada färger.
Ungerfär som skator som dras till det som glittrar.
Neal's Yard är en innergård, inte långt från Seven Dials och vi bara ramla in för att vi såg något som var målat i glada färger.
Ungerfär som skator som dras till det som glittrar.
Man kommer in på gården från Short Gardens eller Upper Saint Martin's Lane
Neal's Yard är en dröm för den som är intresserad av det alternativa: Vegetarisk mat, organiskt odlat, hälsokost, ekologiskt bakad, alternativa böcker. ..
1976 flyttade Nicolas Saunders in på Neal's Yard, som då bara var en bakgård till några lagerlokaler. Han öppnade en hälsokostbutik, ett mejeri, ett kafé, och ett alternativt apotek.
Här finns också den berömda vegetariska restaurangen World Food Café.
Här finns också den berömda vegetariska restaurangen World Food Café.
Vi irrade bort till Drury Lane, och fullständig rasade in på en Oxfam, som är Englands motsvarighet till vårt Stadsmissionen.
Borén ramlade ut en kvart senare med en brun t-shirt från Abercrombie & Fitch.
Det var faktiskt rent omöjligt att hitta en bild på en modell med en t-shirt på sej.
Det bästa med kläder från Abercrombie & Fitch verkar vara att dom är så lätta att ta av sej.
Så kom vi fram till National Theatre på Drury Lane, bara för att upptäcka...
Besvikna? Ja.
Hungriga? Ja, rejält.
Som tur var hittade dom ett Itsu längre ner på Drury Lane, precis vid korsningen vid Great Queen Street.
Itsu
Den är den där typen av restaurang där du själv väljer vad du vill ha från några hyllor, och sen går och betalar.
Bergman beställde en vegetarisk soppa med dumplings och blev mer än belåten.
Det var som om nån fyllt burken med grönsaker och dumplings och sen hällt lite soppa över.
Borén blev inte lika nöjd.
I alla fall inte lika mätt.
Men han blev lite förälskad i dom små soyaflaskorna i plast och snodde med sej flera stycken.
Knappt hade vi torkat oss om munnen innan det var dags att rusa ut i den gråtrista London-dagen.
Vi hade en liten rutt att följa, men var låg egentligen Convent Garden? Och skulle det inte ligga en Apple-Store i närheten?
I förbifarten ramlade vi in på Paul Smith-rean.
Tror ni oss om vi säger att även om det var rea så var det för dyrt för oss?
Apple Store
Först såg vi Apple Store. Sen förstod vi att längre ner på gatan låg Covent Garden. Vad skulle ni välja först?
Vi valde Apple Store. Borén var lite sugen på ett filmredigeringsprogram, Final Cut Express. Bergman var inte osugen, bara inte lika sugen.
Vi hörde oss för lite, och sen gick vi ut en stund för att fundera.
Covent Garden
Covent Garden är hur mysigt som helst.
Faktum är att det inte alls är som Sergels Torg. Det är motsatsen till Sergels Torg. Det är vad Sergels Torg borde vara. Det finns inget som Covent Garden i Stockholm.
Det närmaste man kan komma är Centralstationen.
Om Centralstationen vore mysig.
Vi var chockade.
Och sammanbitna.
Creme de la Crèpe
Creme de la Crèpe ligger i en av dom nedsänkta innergårdarna. Det är ett litet himmelrike på jorden.
Okej, Bergman var fortfarande ganska mätt sen Itsu, men Borén behövde något rejält.
För den där spinkiga lilla sushin han hade pillat i sej var mer än förrätt än en huvudrätt. I alla fall för en växande kille från Swedala. Och vad säger riktig mat för en karl om inte en crèpe.
Vad är det nu för skillnad på en omelett, en pannkaka och en crèpe?
En omelett görs utan mjöl.
En crèpe görs med lite mjöl.
En pannkaka görs med mest mjöl.
Av dom ovanstående kan man säga att pannkakor är det lättaste att göra, medans crèpen är knepiga för att den har så tunn smet, och omeletterna är svåra att få goda för dom blir lätt torra.
Dessutom känns crèpe och omelette mycket mer sofistikerat, om man har lust att känna sej lite för mer.
Dessutom känns crèpe och omelette mycket mer sofistikerat, om man har lust att känna sej lite för mer.
Bergman som bara var lite sugen valde en Wide Load: en Crèpe fylld med Mars Bar, färska jordgubbar, ingefärskakor och bestänkt med "extra thick double cream".
Alltså extra tjock vispgrädde. Inte vispgrädde utan extra tjock vispgrädde.
Höga på socker och fett rusade vi till Apple Store, och Borén fick äntligen sin Final Cut Express!
Royal Opera House
Royal Opera House.
Vi kan inte säga nog goda saker om det. Vi kan inte säga någonting.
Vi gick aldrig in.
Vi kan inte säga nog goda saker om det. Vi kan inte säga någonting.
Vi gick aldrig in.
Vi borde ha gått in.
Så här i efterhand har Bergman kollat in deras Gift Shop online, och det finns en del saker han är lite sugen på.
Och Borén hade nog uppskattat musiken.
Eller dansen.
Eller vad dom nu gör därinne när giftshoppen är stängd.
Så här i efterhand har Bergman kollat in deras Gift Shop online, och det finns en del saker han är lite sugen på.
Och Borén hade nog uppskattat musiken.
Eller dansen.
Eller vad dom nu gör därinne när giftshoppen är stängd.
Och med detta vill vi inte säga att Bergman inte uppskattar dom finare konsterna: han uppskattar verkligen en man som fyller ut sin trikå.
Bergman visar hur det skulle kunna se ut om han sjöng en sång på Royal Opera House.
En sång om regn kanske, eller en sång om hur det har slutat regna, eller kanske bara en sång om hur glad han är för att han har ett paraply.
En sång om regn kanske, eller en sång om hur det har slutat regna, eller kanske bara en sång om hur glad han är för att han har ett paraply.
Borén visar hur man står när man tar emot applåder efter att har gjort ett av världens längsta Grand Jetés.
Med paraply.
Här någonstans började vi inse att vi faktiskt inte hade några biljetter till nån föreställning den kvällen. Vi hade ju satsat på att få biljetter till War Horse, men när dom planerna brakade ihop så var vi helt planlösa. Bokstavligen.
Vi letade oss upp mot Leicester Square och TKTS, och på vägen dit såg vi något väldigt intressant:
Vi letade oss upp mot Leicester Square och TKTS, och på vägen dit såg vi något väldigt intressant:
Snog
Snog är en Frozen Yoghurt-Kedja som gör godsaker av sockerfri, fettfri lokalt tillverkad yoghurt.
Låter bra va?
Tyckte vi också.
Innan vi gick in.
För när vi väl kom in fullkomligt överångades vi av en kemiskt parfym-stank.
Organiskt? Ekologiskt? Sockerfritt?
Kanske.
Inredningen var ganska häftig, det kändes som om man var med i någon slags framtidsfilm, men en framtidsfilm gjord någon gång på 60- eller 70-talet.
Som någonting ur
A Clockwork Orange, eller 2001.
 |
| Mjölk-baren i A Clockwork Orange. |
Och ärligt talat: är det inte en konstig motsättning: att något som ser så onyttigt ut - jag menar, det ser ut som Willy Wonkas kök, om han hade en övernattningslägenhet i samma hus som Barbarella - och sen säljer man någonting som ska vara nyttigt?
X-tra vaniljglass och rört om.
Borén tog ingenting.
Säga vad man vill om Borén, han kanske missar några poänger ibland, men här gick han inte miste om någonting.
Inne på rummet för en liten stunds vila diskuterades vad kvällen hade och skulle erbjuda.
Det finns en konstart som vi uppfann i New York.
Jo - en konstart. Jo - vi uppfann den!
Den har inget namn, men den har blivit väldigt populär: man ställer sej framför affischerna till någon föreställning och sen - voìla: konst!
Här låtsas Borén att han ska stjäla Christina Daaés smycken.
Säga vad man vill om Borén, han kanske missar några poänger ibland, men här gick han inte miste om någonting.
Sen bar det iväg upp till Leicester Square och biljetter till vad-som-helst-fantastiskt!
Det blev inte riktigt så.
Det blev alltså biljetter till Love Never Dies (Det är inte många människor som kan skryta med att säga det: i all fall inte i vår bekantskapskrets)
Love Never Dies
Det finns en konstart som vi uppfann i New York.
Jo - en konstart. Jo - vi uppfann den!
Den har inget namn, men den har blivit väldigt populär: man ställer sej framför affischerna till någon föreställning och sen - voìla: konst!
Eller strypa henne.
För inte försöker han väl ta sej friheter med hennes marackas?
Bergman visar att man behöver inte vara klassiskt vacker för att kunna stå i profil.
Borén visar att han behöver inte se ut som Bergman för att göra som Bergman gör.
Bergman visar att han tycker att det verkar som om Christine Daaé har lite spänning i axlarna.
Det var den enda spänningen den kvällen.
Vad tyckte vi egentligen om Love Never Dies?
I vårt fall var det att vi nog måste ha en Fish & Chips.
Var?
Uppe på Oxford Street, såklart.
Och såklart kanske är att ta i: det enda ställe vi sett som hade Fish & Chips låg på Oxford street. Och vi skulle inte ens ha Fishen: bara Chipsen.
Vi hittade en Swarovski på Oxford street.
Attans att det var stängt för natten, annars hade vi nog gått in och köpt någonting glänsande.
Undrar om dom har kepsar?
Så kom vi äntligen fram till Café Zeynah, och Bergman fick äntligen sina Chips.
På vägen dit drog vi förbi Piccadilly Circus.
Tyvärr visade det sej att just den schlagern hade Borén inte i sin iPod. Annars hade världen kunnat se Bergmans musikvideo av Pernilla Wahlgrens evergreen här.
Vi hittade en Swarovski på Oxford street.
Attans att det var stängt för natten, annars hade vi nog gått in och köpt någonting glänsande.
Undrar om dom har kepsar?
Kan du räkna ut hur många kalorier han fick i sej den här dagen?
Borén köpte också något litet att mumsa på.
Sen promenerade dom hem.
Det var en dag dagen efter också.
Det var en dag dagen efter också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar