Joseph And The Technicolor Dreamcoat i Oscarskyrkan

Vi var i Oscarskyrkan och tittade på Staffan Aspegrens uppsättning av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat med Anki Albertsson och Bruno Mitsogiannis.

Anki Albertsson spelade berättaren.

 Bruno Mitsogiannis spelade Joseph.

Och Oscarskyrkans egen kör gjorde ett fantastiskt jobb som mycket bidrog till att det blev en så skön föreställning.

Göteborg, dag ett

Vi hade länge planerat att åka till Göteborg och se Sunset Boulevard. 

Första gången vi skulle boka så blev vi så förvirrade att vi hamnade i Norrköping istället och tittade på Chicago. 

Andra gången så förvirrades vi till London.

(Billy Elliot, Priscilla, Love Never Dies och End of the Rainbow). 

Tredje gången var det nära att vi hamnade i Venedig eller Florens eller Rom, men vi lyckades till slut hålla oss koncentrerade.

Berg vill inte vara med på bild.

Killen (Berg) som vi skulle bo hos i Göteborg hade varit i Stockholm och turligt nog hamnade vi precis bredvid honom och hans två arbetskompisar från Operan.
Så det blev en pratig resa, även om Berg försökte jobba med hemsidan på sitt sommarprojekt Maj-Beth, och Borén försökte plugga text till sin kommande produktion, Hårda Bud.
Bergman förhörde Borén och irriterade Berg.

Bergman på Gamlestans station. 

Det var härligt vårigt i Göteborg. 

Berg bodde i Gamlestaden, och för att komma dit måste man ta spårvagn. 

Ett enkelt sätt att betala för sin resa är genom sms. Det kostar 21 kronor och räcker i en timme, så vi hann åka hem till Berg, lumpa av vår packning och åka tillbaka in till centrala Göteborg på samma biljett.

Gunilla Backman i huvudrollen.

Om man jobbar på Operan i Göteborg kan man ibland få köpa biljetter billigt till föreställningar samma dag. 

Vi hade kollat på nätet att det fanns gott om biljetter till just den här dagen, så vi hade is i magen när vi åkte ner och hoppades att Berg skulle kunna köpa ut biljetter åt oss. 

Och gissa om det gick som en dans? 

50:- styck kostade dom (Istället för 485:-), och vi fick platser på andra bänkraden.

Resan började verkligen arta sej!

Vi hade planerat att åka Göteborgshjulet, ett stort pariserhjul som ligger vid hamnen längst nere på Avenyn, men det visade sej när vi kom dit att dom hade stängt.
Nedrans. 

Vi hade inte kollat så noga på http://www.goteborg.com.

Och för en gångs skull hade vi inte nån plan b.

Så vi irrade runt lite på stan tills vi var så hungriga att vi bara irrade runt bakom saluhallen och hittade en liten grekisk restaurang. A la Grecque. 

Borén och Berg utanför Á La Grecque.

Den verkade inte vara så mycket att ha vid vår första anblick. Lunchen var nästan slut och dom hade dukat upp för à la carten, så vi kunde inte sätta oss var vi ville.
Men vi var så hungriga att vi bestämde oss för att stanna i alla fall.
Och tur var väl det.

Joakim beställde ugnsbakad aubergine. 

Borén tog en inbakad fisk. 

Och Berg beställde lamm. Men det glömde vi fota.

Efter maten var vi nöjda och belåtna och undrade lite hur vi skulle 

se ut om vi gjorde läppförstoringar. 

Det är enkelt. 

Man blåser bara ut luft genom läpparna och tar kort. 

Man kan också pröva själv hemma framför spegeln. Det blir aldrig bra.

Borén läppar upp sej.

Bergman läppar upp sej.

Så försvann Berg till Teatern för att träna, och Bergman och Borén fortsatte sitt förvirrande irrande.

...............................

Bergman utanför Feskekörka.

Trots att vi båda varit i Göteborg flera gånger hade ingen av oss varit inne i Feskekörka förut. Men nu kunde inget hindra oss från dra oss dit.

Fast vi blev väl inte helt förtjusta. Vi hade nog roligare med statyerna utanför.

Men det var ju lite kul att se att humrarna eller vad det nu var, att de verkligen var levande. Men det luktade inte så gott. 

Men det bästa med att ha gjort något som inte är så lyckat är att man inte behöver göra det igen. Det är gjort. 

Vi fortsatte längst med vattnet och upp förbi Pustervik och in i Haga.

Borén nöjd efter olivoljeinköp.

I Haga ligger Olivolja Etc, en liten mysig butik som säljer Olivoljor och annat smått och gått. 

Från Haga gick vi rakt över stan. Vårt mål var Göteborgsoperan, men vi tog en liten tur för att försöka hitta en cykel som Borén låst fast för över tre år sen.

Sen bar det av längst Avenyn ner till Göteborgsoperan.
Vår kompis Berg fixade in oss bakom scenen så att vi kunde lägga våra väskor och jackor i logen han delade med några andra. För att komma in så måste vi ha besöksbrickor.

Gunilla Backman som Norma Desmond

Sunset Boulevard gjorde oss både berörda och belåtna.
Det var två inhopp i dom större rollerna, och kanske tillförde det en extra nerv bland artisterna. För trots att vi sett både filmen och Värmlandsoperans nyliga uppsättning och visste exakt hur det skulle gå så var det riktigt, riktigt spännande.



Rakt över gatan från Göteborgsoperan ligger Bommen, en liten restaurang. Vanligtvis brukar Operans artister gå dit efter föreställning, men denna dag var den typiskt nog stängd, så vi tog en taxi till Stage Door, en mysig bar dit teaterfolk verkar flockas.

Sen tog vi taxi hem till Berg i Gamlestaden. 

Hans inneboende hade också nattgäster, så vi satte oss i köket och lekte en lek vi hittat på: 

man läser dåliga Göteborgsvitsar (eller vanliga vitsar) ur en bok, men precis innan punchlinen slutar man läsa. Sen får dom andra komma med förslag på hur punchlinen skulle ha låtit. 

Leken heter Kantarell-leken, eftersom killen som ägde boken med Göteborgsvitsar hette Carl-Johan. 

London, dag fyra

När vi vaknade den här dagen, visste vi bara att vi skulle gå på en matiné av musikalen Billy Elliot, och vi hade några vaga planer på att vi skulle gå till Tower of London.

Men så var det det här med vårt Oyster Card...

Vi hade ju pumpat in lite stålar i det när vi kom till London och nu upptäckte vi att vi faktiskt inte hade åkt tuben alls.





Vi började med att irra runt lite uppe vid Mortimer/Goodge Street, - idag var det lördag och det verkade som om alla fiken vi tänkt äta frukost på hade stängt - men till slut lyckades vi hitta ett mysigt litet fik.

Sen promenerade vi Tottenham Court Road ner mot Oxford Street och när vi kom fram till tunnelbanestationen (Tottenham Court Road) bestämde vi oss för att ta tuben till Towern - vi hade ju som sagt betalat för resorna, och här är vad som hände då:





Bergman vinkar farväl till plan B.

Efter en snabb bläddring genom guideboken bestämde vi oss för att promenera nerför Whitehall och på vägen riva av lite sevärdheter innan vi tog oss till Victoria Palace och Billy Elliot.

När vi kom fram till Sanctuary tog vi Victoria Street ner mot Victoria Palace. 

Där visade det sig att tillsammans har vi bara en halv hjärna.

Victoria Palace

Okej, så vi var hungriga, och vi hade inte jättemycket tid på oss, så vi började irra runt som två siamesiska tvilling-myror. 

Rakt över gatan från Victoria Palace ligger CORNISH BAKEHOUSE. 

Det var mums. 

Boren och Bergman tog en pizza-slize och en Cornish Pastie. Per man. 

Cornish Pasties

Pizza slice

..................................

Billy Elliot 

Efter föreställningen blev det naturligtvis - Strike a Poster!

Borén blev så lycklig av föreställningen att han gjorde ett Billy Elliot-hopp. 

Billy Elliot på Judy Skalan

......................................

Efter föreställningen tog vi tunnelbanan från Victoria Station upp till Leicester Square, där vi virrade runt lite i Gaykvarteren runt Old Compton Street i Soho.

Vi var på jakt.
Vi var hungriga.
Och inte på det man skulle kunna tro.

Vi behövde mat!

I Chinatown hittade vi ett litet hål i väggen där dom sålde någonting spännande: Fyllda, ångade bullar, som nåt slags ångade kroppkakor av deg.


Dom kallas Baozi, och är ganska speciella: man har tagit en deg, fyllt den med något, och sen ångat den.
Degen jäser av värmen och det hela blir som en slags fuktig klump av jäst deg, som sen, när den kommer ut i luften och fukten förångas, blir lite fastare i konsistensen.


Ingen av oss tyckte väl att det var en härlig smakupplevelse, men det var kul att ha provat på. Här är ett recept, om man vill prova att göra själv.

.........................

End of the Rainbow

Vi var så sugna på föreställningen att vi kom ganska tidigt till Teatern och hann med både en drink och en kaffe i baren på bottenvåningen.

End of the Rainbow på Judy Skalan

Strike a Poster!

...............................

Joakims Teatermemoriabilia:

En t-shirt och en mössa från Billy Elliot, och en t-shirt från Wicked.

Vi tittade alltså aldrig på Wicked, men vi såg den när vi var i New York (läs här) och nu kände Bergman att han ville köpa nåt mer från den musikalen, så vi slank in och shoppa loss så det stod härliga till. 

För Borén blev det så klart en nyckelring från Wicked på grund av hans nya livsintresse. 

Boréns Teatermemoriabilia:

Nyckelringar från Love Never Dies, Priscilla, Billy Elliot och Wicked. 

Plus en mössa från Billy Elliot.

.............................

På vägen hem hittade vi ett nattöppet Sainsburys på Tottenham Court Road och eftersom det var sista kvällen så löpte vi amock.
Vi åt upp alltihop förutom jellon.


Faktum är att Jellon har en liten rolig historia.

Det var två smaker: Mandarin och hallon.
Och när vi skulle åka hem nästa morgon tänkte vi att det kunde vara kul att ta med dom oätna jellona hem och sen skypa på kvällen och käka dom tillsammans.


Bergman tog mandarinjellon och Borén tog hallonjellon.
Klipp till: senare på kvällen och vi skypar:
Boréns Hallonjello hade krossats i resväskan och hade kletat in sej i allt, men han provsmakade lite i alla fall och tyckte det smakade smaskens.
Bergmans mandarinjello hade hållit, men var riktigt äkta äcklig.

London, dag tre

Man borde vakna varje dag och tacka gudarna att man inte är taxichaufför i London. Stan är ett  helsike att hitta i.
Det är nämligen väldigt vanligt att samma gata helt plötsligt byter namn, och eftersom London består av en helsikes massa smågator, så måste man ha väldigt detaljerade kartor för att alla gatunamn ska stå med. När dom sen är så detaljerade är det väldigt svårt att få någon som helst slags överblick över stan. 

Vi började dagen med att käka frukost på Bon Appetit Café, inte långt från lägenheten.
Det var ett litet café på Mortimer Street, men nu hette gatan plötsligt Goodge Street. 

Frukost är inte vidare dyrt i London. Kanske för att det verkar som att väldigt mycket folk käkar ute.

Borén tog en ost-och skinktoast och Bergman tog en äggtoast.

Det mest minnesvärda var salt- och pepparkaren som stod på borden och var formade som små gubbar som kramade varandra. 

TKTS på Leicester Square

Den här dagen hade vi bestämt att vi skulle göra Covent Garden & The Strand, ett område öster om Soho.

Men först gjorde vi ett besök på TKTS på Leicester Square och köpte biljetter till matinén av musikalen Billy Elliot nästa dag. 

Vi hade tänkt att vi skulle gå och se War Horse på kvällen, men det visade sej att man inte kunde köpa biljetter till den produktionen på TKTS.
Den trevlige mannen i luckan visade oss på en karta hur vi skulle hitta till Drury Lane och National Theatre där War Horse spelas.

Dress Circle

På väg mot National Theatre gick vi på en gata som började som Saint Martin's Lane, för att sen bli Upper Saint Martin's Lane och slutligen helt byta namn till Monmouth Streeet.
Där stötte vi plötsligt på Dress Circle.

Den här butiken är ett måste för Musikal- och Teaternördar. 

Den är inte speciellt stor, men här finns en himla massa DVD-er, CD-skivor, böcker, affischer och en massa merchandise.
Allt med den gemensamma nämnaren TEATER.

Borén köpte musikalversionen av A Christmans Carol med Kelsey Grammer på DVD.

Seven Dials

Så gick vi upp till Seven Dials, som är ett slags torg där sju vägar löper ihop.

Neal's Yard 

Det är ganska svårt att hitta in på Neal's Yard, och vi hittade det nog mer av en ren slump än för att vi verkligen letade.
Neal's Yard är en innergård, inte långt från Seven Dials och vi bara ramla in för att vi såg något som var målat i glada färger.
Ungerfär som skator som dras till det som glittrar.

Man kommer in på gården från Short Gardens eller Upper Saint Martin's Lane

Neal's Yard är en dröm för den som är intresserad av det alternativa: Vegetarisk mat, organiskt odlat, hälsokost, ekologiskt bakad, alternativa böcker. ..

1976 flyttade Nicolas Saunders in på Neal's Yard, som då bara var en bakgård till några lagerlokaler. Han öppnade en hälsokostbutik, ett mejeri, ett kafé, och ett alternativt apotek.
Här finns också den berömda vegetariska restaurangen World Food Café. 

Vi irrade bort till Drury Lane, och fullständig rasade in på en Oxfam, som är Englands motsvarighet till vårt Stadsmissionen.








Borén ramlade ut en kvart senare med en brun t-shirt från Abercrombie & Fitch.



Det var faktiskt rent omöjligt att hitta en bild på en modell med en t-shirt på sej.
Det bästa med kläder från Abercrombie & Fitch verkar vara att dom är så lätta att ta av sej.

 

Så kom vi fram till National Theatre på Drury Lane, bara för att upptäcka...

Besvikna? Ja.
Hungriga? Ja, rejält.
Som tur var hittade dom ett Itsu längre ner på Drury Lane, precis vid korsningen vid Great Queen Street.

Itsu

Den är den där typen av restaurang där du själv väljer vad du vill ha från några hyllor, och sen går och betalar.













Bergman beställde en vegetarisk soppa med dumplings och blev mer än belåten.









Det var som om nån fyllt burken med grönsaker och dumplings och sen hällt lite soppa över.








Borén blev inte lika nöjd.
I alla fall inte lika mätt.








Men han blev lite förälskad i dom små soyaflaskorna i plast och snodde med sej flera stycken.

Knappt hade vi torkat oss om munnen innan det var dags att rusa ut i den gråtrista London-dagen. 

Vi hade en liten rutt att följa, men var låg egentligen Convent Garden? Och skulle det inte ligga en Apple-Store i närheten? 

I förbifarten ramlade vi in på Paul Smith-rean.

Tror ni oss om vi säger att även om det var rea så var det för dyrt för oss? 

Apple Store

Först såg vi Apple Store. Sen förstod vi att längre ner på gatan låg Covent Garden. Vad skulle ni välja först?

Vi valde Apple Store. Borén var lite sugen på ett filmredigeringsprogram, Final Cut Express. Bergman var inte osugen, bara inte lika sugen. 

Vi hörde oss för lite, och sen gick vi ut en stund för att fundera.  

Covent Garden

Covent Garden är hur mysigt som helst.

Det är lite som Sergels Torg. Om Sergels Torg vore mysigt.
Faktum är att det inte alls är som Sergels Torg. Det är motsatsen till Sergels Torg. Det är vad Sergels Torg borde vara. Det finns inget som Covent Garden i Stockholm.
Det närmaste man kan komma är Centralstationen.
Om Centralstationen vore mysig.

Covent Garden är en massa små butiker och äterior lite huller och buller.

Kulorna hängde både högt och lågt.
Vi var chockade.
Och sammanbitna.



Creme de la Crèpe

Creme de la Crèpe ligger i en av dom nedsänkta innergårdarna. Det är ett litet himmelrike på jorden.

Okej, Bergman var fortfarande ganska mätt sen Itsu, men Borén behövde något rejält. 

För den där spinkiga lilla sushin han hade pillat i sej var mer än förrätt än en huvudrätt. I alla fall för en växande kille från Swedala. Och vad säger riktig mat för en karl om inte en crèpe.

Vad är det nu för skillnad på en omelett, en pannkaka och en crèpe?

En omelett görs utan mjöl.

En crèpe görs med lite mjöl.

En pannkaka görs med mest mjöl.

Av dom ovanstående kan man säga att pannkakor är det lättaste att göra, medans crèpen är knepiga för att den har så tunn smet, och omeletterna är svåra att få goda för dom blir lätt torra.
Dessutom känns crèpe och omelette mycket mer sofistikerat, om man har lust att känna sej lite för mer.

Bergman som bara var lite sugen valde en Wide Load: en Crèpe fylld med Mars Bar, färska jordgubbar, ingefärskakor och bestänkt med "extra thick double cream". 

Alltså extra tjock vispgrädde. Inte vispgrädde utan extra tjock vispgrädde.

Borén kastade sej över en PIGGY THAT WENT TO MARKET: En crèpe med skinka, ägg, cheddar, körsbärstomater och senapsmajonäs.

Höga på socker och fett rusade vi till Apple Store, och Borén fick äntligen sin Final Cut Express!

Royal Opera House

Royal Opera House.
Vi kan inte säga nog goda saker om det. Vi kan inte säga någonting.
Vi gick aldrig in.

Vi borde ha gått in.

Så här i efterhand har Bergman kollat in deras Gift Shop online, och det finns en del saker han är lite sugen på.
Och Borén hade nog uppskattat musiken.
Eller dansen.
Eller vad dom nu gör därinne när giftshoppen är stängd.

Och med detta vill vi inte säga att Bergman inte uppskattar dom finare konsterna: han uppskattar verkligen en man som fyller ut sin trikå. 

Bergman visar hur det skulle kunna se ut om han sjöng en sång på Royal Opera House.

En sång om regn kanske, eller en sång om hur det har slutat regna, eller kanske bara en sång om hur glad han är för att han har ett paraply. 

Borén visar hur man står när man tar emot applåder efter att har gjort ett av världens längsta Grand Jetés.
Med paraply.

Här någonstans började vi inse att vi faktiskt inte hade några biljetter till nån föreställning den kvällen. Vi hade ju satsat på att få biljetter till War Horse, men när dom planerna brakade ihop så var vi helt planlösa. Bokstavligen.
Vi letade oss upp mot Leicester Square och TKTS, och på vägen dit såg vi något väldigt intressant:

Snog

Snog är en Frozen Yoghurt-Kedja som gör godsaker av sockerfri, fettfri lokalt tillverkad yoghurt.

Låter bra va?
Tyckte vi också.
Innan vi gick in.


För när vi väl kom in fullkomligt överångades vi av en kemiskt parfym-stank.
Organiskt? Ekologiskt? Sockerfritt?
Kanske.

Inredningen var ganska häftig, det kändes som om man var med i någon slags framtidsfilm, men en framtidsfilm gjord någon gång på 60- eller 70-talet. 

Som någonting ur 

A Clockwork Orange, eller 2001. 

Mjölk-baren i A Clockwork Orange.

Och ärligt talat: är det inte en konstig motsättning: att något som ser så onyttigt ut - jag menar, det ser ut som Willy Wonkas kök, om han hade en övernattningslägenhet i samma hus som Barbarella - och sen säljer man någonting som ska vara nyttigt? 

Bergman tog något som skulle smaka Spiced Apple. Det smakade som om någon blandat någon slags likör-essens i halvsmält i Coops
X-tra vaniljglass och rört om. 

Borén tog ingenting.
Säga vad man vill om Borén, han kanske missar några poänger ibland, men här gick han inte miste om någonting.

Sen bar det iväg upp till Leicester Square och biljetter till vad-som-helst-fantastiskt!

Det blev inte riktigt så.

Inne på rummet för en liten stunds vila diskuterades vad kvällen hade och skulle erbjuda.

Det blev alltså biljetter till Love Never Dies (Det är inte många människor som kan skryta med att säga det: i all fall inte i vår bekantskapskrets) 

Love Never Dies

Det finns en konstart som vi uppfann i New York.
Jo - en konstart. Jo - vi uppfann den!
Den har inget namn, men den har blivit väldigt populär: man ställer sej framför affischerna till någon föreställning och sen  - voìla: konst!  

Här låtsas Borén att han ska stjäla Christina Daaés smycken. 

Eller strypa henne. 

För inte försöker han väl ta sej friheter med hennes marackas?

Bergman visar att man behöver inte vara klassiskt vacker för att kunna stå i profil.

Borén visar att han behöver inte se ut som Bergman för att göra som Bergman gör.

Bergman visar att han tycker att det verkar som om Christine Daaé har lite spänning i axlarna. 

Det var den enda spänningen den kvällen.

Vad tyckte vi egentligen om Love Never Dies?

När man sett något riktigt dåligt - notera: underhållande dåligt - så kan man inte gå och lägga sej med en gång. Man irrar runt på stan, försöker samla tankarna och väntar på att någon plötslig insikt ska infinna sej. 

I vårt fall var det att vi nog måste ha en Fish & Chips. 

Var? 

Uppe på Oxford Street, såklart. 

Och såklart kanske är att ta i: det enda ställe vi sett som hade Fish & Chips låg på Oxford street. Och vi skulle inte ens ha Fishen: bara Chipsen.

På vägen dit drog vi förbi Piccadilly Circus. 

Tyvärr visade det sej att just den schlagern hade Borén inte i sin iPod. Annars hade världen kunnat se Bergmans musikvideo av Pernilla Wahlgrens evergreen här.  

Vi hittade en Swarovski på Oxford street. 

Attans att det var stängt för natten, annars hade vi nog gått in och köpt någonting glänsande.
Undrar om dom har kepsar?

Så kom vi äntligen fram till Café Zeynah, och Bergman fick äntligen sina Chips. 

Kan du räkna ut hur många kalorier han fick i sej den här dagen?

Borén köpte också något litet att mumsa på.

Sen promenerade dom hem.
Det var en dag dagen efter också.