London, dag två

Utsikten från vårt fönster.
Vänligen notera dom två Tonic Waterflaskorna från Sainsburys. Och kondensen på rutan.














De två vännerna käkade frukost på Café Mortimer på Mortimer Street runt hörnan från lägenheten på Nassau Street.

Bergman tog toast and eggs och Borén tog skink- och ost-toast.


Till detta dracks kaffe. Svart.
Ingen av dom tjafsar med mjölk, men Borén pillar i socker när han kommer åt.
Vilket är alltid.





Efter frukost vandrade vi ut på Oxford Street.
Eftersom vi redan hade fixat biljetter till Priscilla dagen innan, så behövde vi inte ta oss ner till Leicester Square.
Vi hade bestämt oss för att detta skulle bli den stora varuhusdagen.


Behövs det ens sägas att det regnade?
Det är London: det regnar. Och ingen hade ett paraply.

Vi dundrade in på Marks & Spencer, på jakt efter paraplyer, men vi dundrade snart ut igen.

Marks & Spencer var inte riktigt i vår smak.
In på Muji.

Definitivt i vår smak.
Men inte i vår plånbok.
Ut igen.


Slutligen hukade vi in i Carpisa, och kom lite senare uttrippande med varsitt paraflax.

Nu kändes allt lite bättre, och vi började kunna se oss om och njuta av dagen.
Disney Store pockade på ett besök.

Det här var runt premiären av Tangled, så det var en himla massa dockor med långt hår.
Borén kollade omkring efter presenter till sina syskonbarn, men vi beslöt oss för att komma tillbaka lite senare. (Vi har fortfarande inte varit där.)

Sen bar det av till Selfridges och herr-rean en våning upp.

Borén kollade in några tröjor.
Bergman kollade in några kalsonger.

Vi kom fram till att trots att det är väldig rea på allt så är allt ändå väldigt dyrt.

Och dessutom fanns inga reakalsonger i Bergmans storlek.

Men skam den som ger sej.
Vi började promenera nedför New Bond Street, en gata som nästan bara har dyra designaffärer.

Och slutligen kom vi fram till Burlington Gardens - som inte är en trädgård eller park eller nåt, utan en gata, och på den gatan ligger Burlington Arcade.

Burlington Arcade, och Picadilly Arcade  är två jättesmysiga arkader, med små exklusiva butiker.




Och inte långt därifrån ligger en av världens mest underbara affärer: Fortnum & Mason.

Vi råkade bara ramla på Fortnum & Mason.

Vi var nämligen så hungriga att vi bara virrade omkring på gator och torg, när vi plötsligt fick syn på några fantastiska skylfönster.

Dom var som konstverk i sej.

En tavla av Venedig i 3D.

Ett stilleben av hygienartiklar för herrar.
Vad var det här för ett ställe?

Det är svårt att tala om Fortnum & Mason utan att låta som om dom har sponsrat oss. Och tro oss: om dom hade erbjudig sej hade vi inte tackat nej. Om Fortnum & Mason är ett Varuhus så är NK ett Seven-elven.

Vi gick in, nosade försiktigt omkring och insåg att vi behövde mat innan vi tog oss an denna mastodont. Vi övervägde att ta en fika på en av caféerna som finns därinne, men vi vågade helt enkelt inne.
Så vi gick några meter bort på Picadilly och smet in på Cilantro.

Cilantro är en Egyptisk café-kedja som startade 1999. 

Detta hade vi ingen aning om när vi satt där. 

Det fanns inget egyptiskt över stället.

Men det var väldigt trevligt ändå.

Borén tog sej en ceasarsallad, en svart kaffe (med socker, givetvis) och en fanta.
Bergman lyxade till det med en cola - för koffeinet - en vanlig kaffe, bryggd på Gueatemala-kaffe med grädde och nutella i botten, och en club sandwich med... äggsallad, tror han.
Han minns inte.

Mätta och nyfikna gick de tillbaka till Fortnum & Mason.













Fortnum & Mason

Det hade blivt mörkt medans vi var inne på Fortnum & Mason.
Det var kanske inte så konstigt. Dels var det den tiden på dygnet, och dels hade vi varit därinne ett bra tag.

Så vad köpte vi?

Först tänkte vi köpa kakburkar.
Dom hade den där härlga Fortnum & Mason-turkosa färgen och var i plåt. Och på rea, eftersom det var jul-kakor, och detta var ju precis efter jul.

Men så upptäckte vi dom runda kaffeburkarna.
Vi lyckades dessutom hitta presenförpackningar där det var två burkar kaffe i en liten låda. Och det var precis två förpackningar kvar.
En till Borén och en till Bergman.
Lyckan var total!

Buckingham Palace fick sig ett besök.








Drottningmodern - som spelas av Helena Bonham Carter i filmen King's Speach, har ett eget litet monument nere vid The Mall.
Vi hade mycket kul där.

Bergman gnuggade näsa,
















Och Borén kliade hennes hund.

Mittporten på Admiralty Arch öppnas endast när Drottningen är ute och kör. Vi hoppades att hon skulle tagit sig en svängom när vi var där. men vi väntade förgäves.






Klockan klämtade och det var hög tid att ta oss upp mot Palace Theatre och Pricsilla.


På Shaftesbury Avenue bekvämt nära teatern låg Café Milan.



Vi var väl inte sådär väldigt hungriga, men vi insåg att vi nog måste få i oss någonting innan vi gick och satte oss i salongen, så det blev någonslags hamburgare för Borén och någonslags inrullad macka med dippsås för Bergman.
Inget att rekommendera, direkt, men kaffet var gott.

Vi hade säkert kunna njuta mer av maten om vi inte varit så stressade.
Vi hade typ bara en kvart på oss tills föreställningen började, så det var bara att slänga i sej maten och rusa.
Pärlor för svin skulle någon kanske säga.

Sen var det rakt över gatan och in på Palace Theatre och dags för Priscilla!

Priscilla - Queen of the Desert

Vi hade fått superplatser: på första balkong, till höger, andra bänkraden.
Vi såg ALLT! Det verkade finnas några riktiga superfans i salongen, och det kändes som om det borde infinna sej någon slags extatisk känsla, men vi var nog inte helt förförda.

Bergman som gillar att köpa musikal-merchandise köpte en nyckering.



Och både Borén och Bergman köpte varsin West End Bares 2011-väggkalender.

.............................................

Hur väl känner du till Freddy Eynsford-Hill?

Ganska väl?
Inte alls?

Men du känner väl i alla fall till sången han brukade sjunga?
Den enda sången han brukade sjunga?
"On the Streets where you live"?

I alla fall, det var den här gatan han sjöng om:  Wimpole Street.
Och vem sjöng han om?

Eliza Doolittle, just det.
My fair lady!

Så vi tog en liten nattpromenad upp till Regent's Park och spelade in en liten musikvideo.


Så här ser originalet ut.






Och så här ser det ut när man släpper Borén lös vid ett musikallandmärke!





Och så här ser Bergman ut när han står och leker Freddy Eynsford-Hill.

London, dag ett

Det började egentligen med att vi skulle beställa en resa till Göteborg och se 

Sunset Boulevard med Gunilla Backman och Staffan Berg. 

(Tryck här för att läsa om den resan.)

Men medans vi satt och Skype-ade om saken så kom av någon anledning frågan om London upp, och vips hade Borén beställt och betalat två biljetter med Ryan Air (2.145 Sek. tur och retur för två personer), bokat hotell och köpt bussbiljetter till Skavsta Flygplats

Andra gången vi försökte boka en biljett till Göteborg hamnade vi i Norrköping och Chicago. 

(Tryck här för att läsa hur den resan gick.) 

Tredje gången var det nära att vi hamnade i Venedig, men vi blev plötsligt rädda att Sunset skulle lägga ner.

..............................

Så tidigt en morgon - och vänligen notera att i dom här herrarnas liv är allt innan tio tidigt, och allt innan sju omänskligt  -  kl. 09.30, tog Borén och Bergman Skavstabussen från Stockholms bussterminal.

Flyg med Ryan Air från Skavsta är väldigt billigt, men det är inte vidare billigt att ta sej till Skavsta med buss. (Tur och retur 476 sek för två personer).

Det utbröt lite dramatik på bussen när Borén plötsligt fick för sej att han kanske glömt sitt pass hemma. Eftersom han lagt sitt handbagage bland resväskorna i trunken under bussen, så fick vi snällt vänta med att kontrollera detta tills vi kom fram till flygplatsen.

Borén somnade av nervositet och Bergman satt och funderade på en Plan B: skulle Borén hinna ta en buss till Stockholm, åka hem till lägenheten, hitta passet, ta sej till Centralstationen, bussa till Skavsta - allt innan flyget gick?

Eller skulle det bli några ensamma dagar för Bergman i London?

Eller skulle de strunta i alltihop?

Lyckligtvis visade det sej att passet var med. Och vi checkade gladeligen in. 

Skavsta

Handbagaget får - när man flyger med Ryan Air - väga 10 kilo, och resväskan - som man betalar extra för - får väga 15 kilo. 

Man får absolut inte ha mer än ETT handbagage. 

Borén och Bergman blev vittne till hur en kvinna tvingades klämma ner sin handväska i sitt handbagage. Vi väntade inte på att se om hon skulle lyckas. 

Dessutom måste handbagaget få plats i en liten bur som är exakt lika liten som platsen där handbagaget ska få plats över deras huvud på planet.

Ryan Air brukar skryta med att dom aldrig är försenade så man får anta att det var lite speciellt att just det planet Borén och Bergman skulle med var en kvart försenat. Det gjorde oss ingenting.

Vi roade oss med att fika, men undvek tax-free'n, eftersom vi planerade att ruinera oss på vägen hem istället.

Man får inga platser tilldelade på Ryan Air, men turligt nog hamnade vi bredvid varandra. 

Borén pluggade reseguiden medans Bergman försökte hitta något användbart i Tima Out London.

Stansted Airport

När man flyger med Ryan Air till London så landar man på Stansted Airport. 

För att ta sej vidare in till London kan man åka något som heter Stansted Express, ett slags pendeltåg.

Var noga med att kolla upp hur tåget stannar, för det finns olika tåg, och en del verkar stanna på varje liten håla på vägen.

Det säljs Stansted Expressbiljetter på flyget, och det kan vara smart att köpa tur- och returbiljetter där, för tydligen blir det billigare än att köpa biljetter på flygplatsen.

På Stansted fanns det en liten taxfree innan man gick igenom tullen, så Bergman köpte sej en flaska gin.

Bergman gillar gin. 

Borén dricker det mesta.

Ingen av oss åkte fast för knarksmuggling eller illegal invandring, och väl ute i friheten på flygplatsen köpte sej Bergman en riktig Time Out, och Borén fick ett oroande sms...

Borén och Bergman hade bokat via Soho Guest 

House, där man får ett rum i en lägenhet i Soho.
Ett billigt och varmt rekommenderat sätt att bo.

Borén och Bergman är dessutom inte bortskämda.
Om bara stället har internet är dom nöjda.

Sms-et som Borén fick var från Jonathan, deras kontakt på Soho Guest House. 

Tydligen hade huset där de skulle bo fått något slags fel på värmen, eller elen, eller vad det nu var, och de skulle tyvärr bli tvungna att bo i en annan lägenhet. 

I Bloomsbury.

Borén kollade i guideboken och det verkade inte speciellt långt från bort, så vi sa ja. Vi fick order av Jonathan att ta oss till Oxford Street tunnelbana, och sen promenera till Nassau Street, där Jonathan skulle möta upp.

London

Borén och Bergman tog Stanstead Express till Liverpool Station, där de käkade varsin lök- och ostpirog. 

Sen gick de ner i tunnelbanan och köpte varsitt Oyster Card. 

Ett Oyster Card är ett slags åkbiljett, men inte alls lika smart som SL Acess i Stockholm eller Metrocard New York. 

Det är ett kort där man betalar in en viss summa och sen får man åka för den summan. 

Det är alltså inte som ett månadskort, eller veckokort, utan vid varje resa dras det pengar från ditt kort. 

Den enda rabatten du får är att det är lite billigare än att betala cash för varje resa, och åker du över en viss summa under en dag så åker man gratis. 

Dessutom betalar man för själva kortet. Visserligen får man tillbaka pengarna man lagt ut för kortet om man lämnar tillbaka kortet, men då gäller det att man inte har en massa pengar kvar på kortet, för då förlorar man dom. 

Rörigt? 

You bet!

Väl framme vid Nassau Street upptäckte Bergman att de hade en Sainsburys (som vårt Ica ungefär) nästan rakt över gatan, så medans Borén stod och väntade på Jonathan, pep Bergman iväg och köpte en stor Fanta och två stora Tonic Water.

Hotellet

Jonathan kom, som ett blont litet fjolligt yrväder, (Borén kallade honom twink, medans Bergman tyckte han var för gammal för såna ovationer.) och hasplade ur sig en massa instruktioner och försvann. 

Det enda minnesvärda var att vi skulle låta nyckeln sitta kvar i låset på dörren till vårt rum när vi reste.

Det var inte förrän efteråt som Bergman kom ihåg att de inte fått någon kod till internetet, och Boréns SMS till Jonathan förblev obesvarat.

Detta krävde varsin gin!

Vi packade upp, stuvade undan resväskorna, och sen gav vi oss ut på stan, på jakt efter faror, på jakt efter spänning, på jakt efter vad snusk staden månde erbjuda. 

Nej. Inte riktigt. 

Vi var på jakt efter en kaffe.

På Wardauer Street hittade vi en Starbucks.

...............................

London är en teaterstad.
I alla fall för oss. Och för dom flesta vi känner.
Vi känner inte många som åker till London utan att se en föreställning. Och det är faktiskt ganska lätt att få tag på biljetter.

Om man vill vara hundra procent säker på att få biljetter ska man givetvis beställa redan innan man åker.
Men det gäller bara vissa, superheta föreställningar.


Vi hade till exempel blivit rekommenderade att gå och se War Horse vilket visade sig vara en omöjlighet.

Vi gick till och med till teatern och frågade om det fanns biljetter och då berättade dom att man kunde pröva att ställa sej utanför teatern precis innan föreställningen börjar - med kontanter - och kolla om det var nån som hade några returer.

Vi valder att inte chansa.
Det fanns annat att se.





Så vad gör man då om man plötslig befinner sej i London utan teaterbiljetter?

1. Man kan gå till någon av dom små kioskliknande affärerna runt Leicester Square, men enligt Bergman brukar de inte ha så bra platser, och de brukar vara ganska dyra.

2. Man kan gå till teatrarna och fråga.

3. Man kan gå till TKTS på Leicester Square. Detta rekommenderas.
Här finns ett stort utbud, och man kan få upp till 50% rabatt.
Dessutom är personalen där väldigt hjälpsam.

Så vi hade liksom siktet inställt på TKTS när vi vandrade ner mot Soho.

Tack vare internet hade vi en ganska klar uppfattning av vad vi ville se, så vi slapp stå där och vela, utan köpte biljetter till nästa dags föreställning av Priscilla - Queen of the Desert.

 Man skulle kanske inte kunna kalla oss Jet-laggade, men vi var ganska trötta. (Vi hade ju ändå rest ända från Sverige) Så vi bestämde att vi inte skulle se någon föreställning den kvällen, utan beslutade att vi skulle dra runt på stan istället.

Med biljetterna färska i fickorna på våra lite onödigt varma ytterkläder - det hade varit riktigt kallt i Stockholm, och här var det nästan vår - så drog vi oss ner mot Charing Cross.

Det kommer mera...

Gott Nytt 2011

Resa till Norrköping för att se Chicago

Historien om Chicago!


1924 jobbade Maurine Dallas Watkins som journalist på Chicago Tribune, där hon rapporterade om rättegångarna mot de två mordåtalade: Belva Gaertner och Beulah Sheriff Annan. 

När hon sedan slutade som journalist och började en pjässkrivarkurs på Yale Universitet, skrev hon en pjäs om detta, som hon kallade Chicago.

Pjäsen blev en stumfilm, sen en talfilm - då omdöpt till Roxie Hart, för att 1975 bli en musikal, med en

sensationell nyuppsättning 1997, och så slutligen en film 2002.

2:a Oktober 2010 var det premiär på Mattias Carlssons version på Östgötateatern med Petra Nielsen och Richard Carlsohn.

..............

Inte långt därefter satte sej Boren och Bergman på en buss....

Vana resenärer som dom är, hade dom med sej hemgjorda mackor och nybryggt kaffe.

Bergmans moster Barbros Banankaka är världsberömd i vissa kretsar.

Dom började så smått planera sin Londonresa som nyligen var beställd, men tyvärr var den här Time Out London-guiden inte till stor hjälp. 

.......................

Dom kom fram i ganska god tid för att hinna ta en runda på stan och en fika. 

Borén hade lyckligtvis jobbat i Norrköping förut och visste vart man skulle gå för att få ut det mesta av resan.

Dom kollade in den lokala Couture-förmågan, eftersom dom båda följde Projeckt Runway. 

Dom var inte imponerade!  

Det finns ett jättemysigt område vid Motala Ström i Norrköping som heter Industrilandskapet. Det är ett gäng gamla nedlagda textilfabriker som har byggts om till museum m.m.  

Borén poserar vid Motala Ström. Mössan är relativt nyinköpt.

Bergman står och njuter av luftfuktigheten. Han har kostym under rocken.









Det är lite Venedig över hela området.

Observera att Borén också har kavaj.

Fallosymbolerna stod som skorstenar i vattnet!
Frågan vi dock ställde var: Varför?

Borén visar var han har bott i Norrköping.

Framme vid Skvallertorget såg dom så sin första affisch av föreställningen dom skulle gå på.  

Borén var inte sen att inta en - vad han tyckte - identisk pose.

Bergman försökte hålla sej cool.
Eller också hade han bara inte fattat hur en kamera funkar.

På skvallertorget står ett minne över Norrköpings textilarbeterskor.

Det är lite synd att Borén och Bergman inte hittat på leken: Kul Med Statyer, vid denna tidpunkt, för detta hade varit ett väldigt bra fototillfälle.

Borén sitter inne på Fräcka Fröken och blänger på Bergman som fotar Borén som sitter inne på Fräcka Fröken och blänger... 

Ingen av dom minns vad dom åt, men Bergman tror sej minnas Lasagne, och båda minns att dom tyckte det var mycket gott.

.....................

Så började det dra ihop sej till föreställningsstart, så de båda vännerna började långsamt promenera mot Teatern.

Östgötateatern är en fin gammal teater, och i foajén hade dom en utställning av kläder som varit med i andra föreställningar.

Så vad tyckte dom då om föreställningen? 

Jo, dom tror sej minnas att dom gillade den. 

Dom tror sej minnas att dom gillade hela resan.

Parkour

Det här med Parkour verkade inte vara så svårt, så vi gav oss ut i naturen uppe vid vattentornet vid Nybohov. Och för att känna oss extra tuffa hittade vi på alternativa personligeheter: Borén blev Patti-Li Leuk och Bergman blev Nenne Betong. Resten är ren poesi.

Parkour, del 1



Parkour, del 2

Och om du tycker det verkar intressant, men inte alls är lika vältränad som Nenne och Patti-Li så rekommenderar vi att gör ett besök här.